Njut av Tomas minutiösa berättelse om Billingeracet:
Då var säsongspremiären äntligen avklarad! Veckor av ängslighet och ångest – hur bra är formen egentligen? Har jag tränat för dåligt? Har jag blivit gammal och långsam? Cykelglädjen är det dock inget fel på, väckningsrundan på Kinnekulle igår var helt magisk och det var snarast en ansträngning att avsluta rundan efter bara 1,5 timme. Hårda, torra jordstigar – kan ju inte bli mycket bättre! Benen kändes ganska bra också, så försiktigt positiv känsla. Som vanligt inför tävling lite småsvajig sömn, men vaknade pigg och fokuserad. Dessutom hade det regnat hela natten, så de där torra stigarna var bara att glömma.
För första gången hade jag förmånen att starta i fålla 1. Snacka om lyx att värma upp ordentligt och sen rulla in i startfållan 10 min förre start och ändå stå väldigt långt fram. Rullade iväg i ganska sansat tempo upp på Billingen i vanlig ordning. Lyckades med nöd och näppe undvika en masskrasch på första stigpartiet, då killen framför gjorde en otb (over the bar), och segade mig sen upp till motionsspåret. Tyckte det kändes ok så långt och körde på bra ner till det långa platta banvallspartiet. Här kom teamkompis Viktor ikapp och han verkade riktigt stark och tryckte på ordentligt. Jag klarade att haka på i klungan vi körde i, men kände inte att jag hade så mycket att bidra med. Gick liksom bra att hänga på, men hade inte den där riktiga spetsen. Fram mot första depån och de roliga stigarna där hade jag tappat Viktor och övriga i gruppen en typ halvminut. Segade på i långbacken upp på Billingen igen och fick strax sällskap av en stark klättrare. Hade nog kunnat ta rygg hela vägen upp, men valde att köra taktiskt och släppte innan krönet och väntade sen in en lite grupp bakom för att få draghjälp. Lite ovanligt för min del att köra så passivt, men jag tror lite det räddade dagen.