Dn gångna helgen var det norrlandsrace i Skellefteå då Krafttrampet MTB gick av stapeln. En kul tävling då det är ”hemmaplan” och framförallt för att det blev första tävlingen i år där minst halva teamet fanns på start. Och dagen blev lyckad med seger i både herrklassen, genom stekhete Johannes Sikström och i damklassen genom ”comebackande” Josefina Wikberg.
Så här säger gänget själva om dagen i Skellefteå;
Johannes Sikström:
– Det blev rätt bra drag från start då banan är lite grov och lätt uppför första biten. Efter första stigen bildades en grupp på 5 man där vi höll ett bra trycka framåt. Tryckte på lite på stigarna där efter för att sätta press men alla höll ihop till banans brantaste backe 20 km och 43 minuter in i loppet. Där attackerade jag och det skapades en lucka där Marcus Dorsch och jag bildade tätduo och Henrik Enberg och Piotr N hamnade i jagande duo. Därifrån blev det bara att hålla en lagom hårt men stabilt tempo med bra samarbete mellan mig och Marcus, som kör mest landsväg och är väldigt stark att ligga och dra absoluta watt. Vi höll ihop hela vägen in mot de avslutande korta stigpartierna och vi visste båda att där hade jag min edge i det tekniska. Jag körde på hårt längst näst sista stigen och fick en skaplig lucka som jag sedan slet hårt för att bibehålla på de avslutande utförssluttande grusvägarna. Kunde hålla undan och fick rulla i mål ensam vilket var otroligt skönt och vältajmat då jag också fyllde år samma dag! Avslutade med en gediget glädjevrål!
Viktor Knutsson:
– Det känns som att många har sin riktiga tävlingssäsong på flera år nu pga pandemin, många starka till start och det gick betydligt hårdare i början än vad det brukar. Kunde ändå följa med utan bekymmer i början, dessvärre märker jag tidigt att sadelstolpen inte riktigt sitter fast utan glider ner. Jag får lov att stanna till och höja upp den, men mitt i stressen så höjer jag sadeln för mkt och får stanna och sänka den igen… Game over. Ingen chans att komma tillbaka till täten nu med tanke på att det gick så pass hårt och jag har tappat för mycket tid. En ganska stor andragrupp kommer ikapp och jag går upp först och kör lite lagom hårt på första stigpartiet och hoppas få med mig ett lagom antal starka och dragvilliga kompisar men när jag kollar bakåt är det stor lucka. Väntar in den och åker med ett tag. Ser två som släppt täten och kör ikapp. Gustav Wissting som är en av dom drar tyvärr sönder sin kedja strax därefter så då är vi två kvar. Vi håller lite lagom tempo resterande delen av loppet. När det är dags för spurt kommer krampen, jag försöker veva igång benen men det är ingen idé då min kamrat dessutom är rätt explosiv visar det sig. Tråkigt med teknikstrul men i ärlighetens namn hade jag nog inte hängt med täten hela vägen ändå. Formen kändes väl faktiskt helt okej, det var inga problem att köra hårt med fina effektsiffror på grusvägarna men kroppen var inte alls van att köra stig och det märktes.
Henrik Enberg:
– Strålande sol och härlig tävlingsstämning i området. Märks att det var längesen alla kunde ses på det här sättet! Först tävlingar för båda barnen och sen jag själv på startlinjen. Fin känsla inför starten och kände mig redo att ta loppet som det kom och att få en bra genomkörare. Tog starten (för att det är kul!) och lämnade efter någon km över taktpinnen till Marcus och Johannes som höll det mesta av farten. Även om jag och Piotr också var med och bidrog. Efter 20 km kom loppets längsta stigning i vilken jag visste att Johannes skulle stegra tempot. Det var för hårt för mig och valde att gå mer kontrollerat ihop med Piotr från Northern XC uppför backen. Därifrån följdes jag och Piotr hela vägen till mål och hade ett fint samarbete. Sista 5 km var jag rätt krokig i benen. Både jag och Piotr slog av på farten och in på sista km så började jag få kramp lite här och var så insåg att det skulle bli svårt att kamma hem en spurt, likväl som det var min enda chans att knipa 3e platsen. Försökte i sista kurvan få till ett halvhjärtat försök men Piotr var starkare och kontrade snabbt och tog hem sista pallplatsen på välförtjänt sätt. Fint ordnat lopp och glad stämning runt hela arrangemanget!
Josefina Wikberg:
– Kom iväg bra i starten och kändes skönt att loppet var igång. Som vanligt startar jag lite över min förmåga men vet också att det är viktigt att ligga med långt fram. Brukar vara svårt/tufft att köra ikapp senare. Men bara efter någon kilometer när vi kommer ut på det stora krossgruset känner jag att jag gått från o till 100, dessutom med kallstart, och får direkt en dipp. En del herrar rullar förbi och jag klarar inte av att mobilisera och ta rygg. Istället bildar vi en damgrupp med 2 tjejer till och på sikt får vi även med oss 2 herrar, som ska ha all eloge eftersom de aldrig hetsade och var framme och störde. Kommer dock fram vid enstaka tillfällen och gör sin del av dragjobbet.
Loppet består av 85% väg om inte mer och kanske inte optimalt för mig men inget jag kan påverka. Känner dock under hela tävlingen att jag saknar en del i slätdrag och att det kommer vara omöjligt för mig att ensam gå ifrån på vägen När vi har kört närmare 2 mil känner jag att benen har börjat återhämta sig från syrachocken men jag har fortfarande problem med höger ben (kommer från min skadeproblematik under de 2 år som varigt och jag domnar bort i utsida lår och även tappar känseln i tårna en stund) Cyklar en fin stig uppför ett hygge där jag dessvärre funderar mer på om det är klokt att fortsätta eller om jag borde kliva av än njuter av stigen och kan utnyttja den till min fördel. Men ju piggare ben jag får desto bättre känsel i benet eller om det är tvärt om, svårt att säga, men det viktigaste av allt är att huvudet är inställt på framåt igen. Jag ligger fint med i klungan och Malin som gjort ett starkt dragjobb får lite avlösning och vi försöker att hjälpas åt framåt även om jag fortsatt känner mig klart starkare i skogen ä ute på vägarna. Känslan är dock densamma det är ingen idé att tänka på någon solokärning på grusvägarna i motvind och tvärtemot hela mitt tidigare tävlingsliv, där mottot varit desto längre desto bättre är jag nu osäker på hur kroppen ska hålla i längden. Jag försöker hålla mig lugn och tänka att jag är nöjd som kan genomföra detta och kanske vara med in. Vi rullar på lite ryckigt men inget som egentligen händer i klungan, jag passar på att dricka ikapp och trycker 2 umaragels när ingen vill ta överdragjobbet direkt och det står i stort sett stilla. Funderar på hur det ser ut bakåt men ingen kommer ifatt. Vid sista vätskestationen ropar Malin på vatten och Josefine rycker, jag är medveten vad som händer men det blir en lite lucka fram i alla fall som jag kämpar mig i fatt. Vi har även med oss 1 av herrarna. Josefine dra hårt och vi har en lucka. Kortare stigparti och tror det är efter det något händer, känner en tatch på mitt bakhjul och hör Josefine ropa till precis innan jag ser i ögonvrån att hon går i backen. Jag hinner inte stanna direkt men rullar långsamt och ser att hon kommer upp, herren bakom stannar. Ropar och hör om hon är okej, hon är på väg upp på cykeln igen, får ett: – Tror det, till svar och jag hinner tänka tanken: -ska jag passa på och sticka? – Nej, det känns inget roligt, har vi varit tre damer ihop i stort sett i 5 mil och sticka vid en krasch som jag i alla fall indirekt har varit inblandad i. Rullar långsamt framåt, Malin som tagit vatten borde vara ifatt igen, detta har tagit mer tid än att greppa en mugg.. Josefine och mannen är ifatt, rullar på igen, kommer in på sista stigpartiet (ingen aning om det då). Malin är inte med men borde inte vara långt bakom. Jag ligger först genom skogen och trycker egentligen inte på men får en liten lucka. Denna gång kanske jag ska passa på och försöka utöka den, inte långt kvar till mål nu, ca 5 km. Kör vidare när vi kommer ut på vägen igen men lite halvhjärtat, känner att Josefine kommer komma ifatt oavsett och efter ca 1 km slår jag av helt och vi är ihop igen. Tror även Malin bara är strax bakom och samma scenario jag sett framför mig hela vägen dyker upp i huvudet, det kommer bli spurt sista korta biten in i mål om ingen stark herre kommer bakifrån och bara en av oss lyckas gå med. (Vilket inte kommer hända så här nära mål) Funderar på hur var det runt mål, utförsbacke ner och en kort raksträcka? Är nära nu, passerat krossgruset igen och är inne på elljusspåret. Lätt uppför och stig? Ja i alla fall inte grusväg. Viker ut och provar trycka till, får någon meter direkt. Okej, bara att köra på nu. Vill inte ha någon på hjul när det är lättrullat ner mot mål. En snabb blick över axeln, ja det växer, har en lucka nu. Trycker på sista in i mål och är nog mest lättad att jag tog mig över mållinjen, hela vägen, inte alls en självklarhet för mig….hoppas även att kroppen kommer kännas okej efteråt! Var riktigt roligt om än fruktansvärt jobbigt att tävla igen och får verkligen bekräftat att jag behöver en nummerlapp för att kunna plåga mig ordentligt när jag kikar på pulsfilen efteråt. Även så roligt att det var tävling hela vägen och stort tack till Josefine och Malin för ett bra race! Tack även till teamet och till arrangörerna för ett bra arr.
Andreas Vikström:
– Självförtroendet var lite sargat sen föregående helg och jag var extra mån om att ha krafter kvar loppet igenom. Känslan i starten var kontrollerad vilket lugnade nerverna något. Stressade inte upp mig över första separationen och när Viktor Knutsson förstärkte min grupp gav det bra möjlighet för mig att komma in i loppet ordentligt. Hade tyvärr inte kraft att assistera Viktor i det tempo han hade önskat, men kändes som att vi åtminstone kunde ena gruppen om att vi ville äta ikapp framåt.
Andra halvan av loppet kändes stark från min sida. I en grupp på 6 st där ingen ville göra bort sig handlade mycket om att köra smart. Jag drog absolut mer än jag kanske hade behövt, men det var med en uppiggande känsla av att kunna ta initiativ. Dåligt förberedd på hur avslutningen skulle se ut och väl medveten om att jag spenderat oproportionerligt mycket energi i täten så bestämde jag mig bara för att sälja mig dyrt. Låg kvar i tät sista kilometrarna och försvarade alla försök bakifrån. Det kostade en plats på målrakan men med god trend i spurten, det fanns kraft att racea – timingen hade kunnat vara bättre.
Allt som allt kändes stigkörningen samlad och energisnål, och besluten på vägsträckorna var tillräckligt bra för att vara med och tävla hela vägen in. Riktigt, riktigt kul!
