Den tredje etappen av Bike Transalp bjöd på veckans tuffaste kamp om placeringar för Maria och Tomas. Efter en inledande vurpa för Maria och 4 h och 13 minuters cykling där de försökte hämta igen lite av förlorad mark rullade de in i målet i Bormio som 7:e mixed-lag. Med detta fick de se sig degraderade två placeringar i totalställningen där de nu ligger på 6:e plats. Det är dock hård konkurrens om placeringarna 4-6 där det skiljer mindre än sju minuter till de två framförvarande lagen. Ned till 7:e platsen har Maria och Tomas en marginal på hela 52 minuter, och upp till 3:e-platsen är avståndet dryga halvtimmen. Fortfarande kan mycket hända, men att Maria och Tomas under resterande del av veckan har kapaciteten att kunna tampas om en finfin topp-5 placering står nog helt klart. Imorgon väntar ytterligare en kortare etapp på ”bara” 57 km, men där de första 30 kilometrarna består av en, med några undantag, sammanhängande klättring på totalt 1800 höjdmeter. Vi ser med spänninng fram emot fortsättningen!
Maria Karlberg ”- Nu har vi tagit oss igenom ungefär halva distansen, på tre etapper. Det innebär alltså att återstående 4 etapper kommer vara något kortare. Och det är lätt efter en monsterdag som gårdagen, med 10 mild cykling och 3500hm klättring, ser på en etapp som idag, med blir 63km och 2000hm, som en liten mystripp i sammanhanget. Ack vad man bedrar sig. Även om gårdagen var brutal med drygt 6h cykeltid så tror jag nästan att dagens var värre. Först drogs jag med i en vurpa i starten, styret blev snett och vi tappade både position och flyt. Kämpade oss framåt i klungan men det var trångt och svårt, och när det väl lättade upp talade mina ben om att idag skulle bli en tung dag. Första klättringen var på över 1000hm och dessutom på hög höjd vilket jag känner av mer än jag trodde. Eller så var jag bara väldigt trött. Mycket möjligt. Tomas var däremot stark idag, och även om han hjälper till så mycket det går med att putta eller dra så är det ganska mentalt jobbigt att vara den som är tröttast. Nåväl, upp kom vi och jag tänkte att nu kan jag andas ut. No shit! Nu startade 10km byggda cykelbanor utför, med kurva, på kurva, på kurva, på… ja ni fattar. Jag fokuserade järnet och försökte ta mig ner så snabbt men ändå kontrollerat som möjligt, men tillslut är det som att psyket inte räcker till. I takt med att kurvorna blir allt tätare och tvärare, och jag blir allt tröttare i både kropp och huvud, så kör jag med allt sämre självförtroende och resultatet blir därefter. Men ner kom vi, och resten av banan innehöll ”bara” klättringar i 200-500 höjdmetersklassen som jag tyckte vi tog oss an bra med mina trötta och Tomas starka ben. Fler jobbiga utförskörningar i lösgrus kvarstod men efter 4h och 13 minuter (snittfart på ca 15km/h, det ni!) kom vi äntligen i mål. Mycket blandade känslor, så himla stolt över att klara av dessa galna banor, samtidigt som vi tappade en del placeringar. Det är som att jag inte riktigt får tillåta mig vara så glad och nöjd som jag egentligen är, för att vi borde presterat bättre. Eller borde vi det? Nä, jag tror faktiskt inte det. Det är galet starka cyklister här och bara det faktum att vi är med och ger dem en match är något att vara väldigt stolt över. Och det är jag!”
Tomas Karlberg ”– Idag var förhoppningen att det skulle bli en lite lättare etapp, och det kanske det blev tidsmässigt med ”bara” dryga 4 timmar på sadeln, men förutom det blev det lite stolpe ut idag. Kände mig bra återhämtad efter de första etapperna och var peppad på start, men det blev ganska snart rejält tufft. Efter bara en kilometer, i en ytterligare vansinnigt lusig masterstart går Maria i backen – till synes prejad från sidan. Inga kroppsskador, kanske tack vare den låga farten, men ett rejält snett styre som vi blir tvugna att stanna o fixa. Tappar därmed nästan hela fältet förbi oss. Kommer iväg igen och tar lite positioner i alla fall, men strax smalnar det av på en typ cykelväg och det blir till att tålmodigt vänta på luckor. Första backen idag skulle ta oss ända upp på dryga 2800 m, så det fanns en del att jobba på. Tyvärr blir det inte helt optimalt att köra så ryckigt vi tvingades göra på hög höjd, jag klarade det hyfsat men Maria blev ganska stum. Efter drygt halva backen brantade det på rejält och vi fick gå en del. Härifrån och till toppen kände jag mig riktigt stark och släpade båda cyklarna för att ge Maria en lite lättare promenad uppåt. Väl uppe på toppen blåste det på bra i den 4-gradiga värmen, härligt att då få sätta av nerför på en mils grävda cykelleder. Första biten var rätt brant och Maria släppte på lite väl mycket och kom väldigt sent in i en passage och fick syna backen för andra gången idag. Även denna krasch slutade utan blesyrer, så på’t igen i en backe som enligt mig var bland det häftigaste jag cyklat. Lednamnet Rollercoaster säger väll allt! Maria, som förutom stup inte heller gillar skarpa kurvor, var inte lika förtjust. Hon körde ändå på bra ner, grym insats med att hela tiden inte bara ta fighten med den fysiska utmaningen, utan även övervinna sina rädslor. Till slut kommer vi ner på ett brant grusvägsparti där vi först parerar för mötande bilar o en lastbil, för att sedan i nästa kurva svänga när vi borde åkt rakt fram. Lyckligtvis stod en flaggvakt o visslade bakom oss och en ytterligare cyklist som vi drog med oss i felkörningen, så tappet blev inte allt för stort innan vi lyckades vända. Väl nere för backen väntade plattåkning, idag tyvärr utan draghjälp, så det var bara ut i vinden och trycka på. Efter detta kom en lång sträcka med lite varierad terräng, om än mest uppför, som i princip bara gick på smal stig. Försökte så fort jag kom åt gå upp och knuffade Maria, men det var svårt att hitta lägen och blev väldigt ryckig körning för mig. Maria fick därmed nöta mycket själv och även ta en ny mental fajt med de branta bergssluttningarna. Till slut närmade vi oss sista passet, men nu var det min tur att orsaka dagens tredje vurpa. I min puttapåiver tog jag ett läge som inte var optimalt och på nått sätt fastnade jag i Maria och fick inte ur pedalen, vilket ledde till att vi båda tippade omkull. En så kallad putt-spd-vurpa? Inte så farligt, men rätt drygt att ta om 20 m från toppen. Sista milen in mot mål var lite varierat upp o ner (mest ner) på grusväg. Nu började dock mina ben ta slut för dagen efter alla småryck, så i de motlut som fanns lyckades jag inte få upp farten som jag riktigt önskade. Imål kom vi dock – 7:a på etappen och 6:a totalt. Omständigheterna var lite emot oss idag, men vi gav allt vi hade och höll lagandan och stämningen högt även när vi mötte motstånd. Kan konstatera att det är en enorm skillnad mot att trampa runt långloppen hemma i Sverige och även om det inte är jättemånga lag med o kör här så är det jävligt tufft om man vill hänga med de bästa. Vi körde på 4:13 idag, snabbaste mixedlag typ en halvtimme före och bästa herrlag körde på galna 2:58. Det är nästan ogreppbart att det går att köra så fort. På långloppscupen hemma är Maria kanske en halvtimme efter herreliten i bästa fall. Här en bra bit över timmen, och då med en hel del puttande och draghjälp från mig. Det säger en del om hur jäkla bra långloppscyklisterna är på internationell nivå… Men vi är med och fortsätter köra allt vi kan, med förhoppning att få en lite mindre strulig morgondag!”
Bilder: Tomas Karlberg
