Som jag hade längtat och förberett mig. Typiskt nog blir det ibland inte som man tänkt sig! Men då gäller det att acceptera det och istället försöka göra det bästa av det hela med utgångspunkt från den nya situationen.
I slutet av december skickade jag och Henrik Blom in vår anmälan till Andalucia Bike race 2018. Motivationen och träningen fick sig en boost direkt. Jag började mata monark flera dagar i veckan och fick också till ett längre pass utomhus varje helg och kände mig starkare än på länge.
Men då kom den! Influensan (jag som sällan ens är förkyld..). Helgen innan avfärd. Totalt utslagen med hög feber i 5 dagar. Och ett av mitt livs äventyr runt knuten..
Tog beslut gemensamt med Blom att ändå åka ner med förhoppning om snabb tillfriskning och att kunna köra delar av etapploppet och skapa sig en ny erfarenhet från den typen av tävling.
Rejält risig på nedresan med några Ipren i kroppen. Fick duscha varmvatten vid ankomst till hotellet för att sluta huttra. Mirakulöst nog feberfri dagen efter. Hittade då också en spansk hostmedicin och slutade att hosta inom ett par timmar. Tanken började gro i mitt huvud ”att i alla fall starta imorgon söndag”. En kortare etapp med individuell start. Om jag tog det lugnt kanske jag ändå skulle kunna ta mig igenom varje etapp, bli lite piggare för varje dag och få den där åtråvärda finisher-medaljen?
Jag har varit i Spanien flera gånger och det är alltid ett visst lugn som infinner sig inom mig när jag kommer tillbaka till den spanska mentaliteten. I första staden där vi bor, Linares, pratar nästan ingen engelska (inte ens i receptionen på hotellet vi bor) och min skol-spanska hjälper oss att bli förstådda.
Första etappen. Strålande sol och härlig stämning! Blom startar före mig och sticker i väg i full fart. Jag sticker iväg en stund senare i lugnt tempo och låter åkare efter åkare passera mig. Otroligt frustrerande men jag håller mig till planen. Stundtals glömmer jag dock bort mig själv och känner hur hjärtat bankar. Vissa partier med sagolikt bra stigar och jag råkar helt plötsligt köra om några som startat efter mig. Drar ner på tempot och rullar på bakhjulet över mållinjen. Ser ej Blom men tänker att han kanske är och duschar/äter.
Cyklar till hotellet, tar en snabbdusch och äter lite. Sedan tillbaka mot målet för att möta upp Blom. Hittar han ej. Träffar sjukvårdspersonal som säger att han kraschat och är på sjukhuset. Cyklar dit och hittar han liggandes på bår under ett vitt lakan (japp, en smått dramatisk känsla uppstod). Det visade sig dock till min glädje att han inte brutit något och efter omständigheterna mådde OK.
Blom fick en framhjulspunka halvvägs in i första etappen i en stenig utförslöpa. Landade på huvudet (japp, hjälmen sprack), sedan ryggen – som svullnade upp rejält.
Efter att ha hämtat Blom på sjukhuset senare på kvällen så var jag rätt slut själv igen. Vi fick nu båda lyssna på kroppen och helt enkelt ta två dagar off. Vi missade tråkigt nog två soliga och fina etapper och den där finisher-medaljen var nu ett minne blott.
Nu i stad två, Cordóba. Både är lite piggare och vi bestämmer oss föra att köra de 3 sista etapperna. Onsdagens etapp som vi nu ska köra är den längsta och den tuffaste. Vädret är inte med oss och regnet står som spön i backen. Organisationen kortar förståndigt nog ner etappen. Det blir trots det en ganska påfrestande etapp. Vi startar sist och tar oss upp i fältet. Delvis frälsta av många fina stigar men också rejält leriga och nerkylda väl i mål.
Torsdagens etapp blir oturligt nog inställd pga kraftigt regn och vind och nu återstår endast fredagens etapp tillika etapploppets sista.
Även på fredagen har himlen öppnat sig och regnet vräker ner likt en novemberdag i Sverige. Vi tränger oss lite längre fram i starten och kommer iväg om placering 460-470. Etappen börjar med en klättring på ca 700 hm och vi tar många placeringar och kommer ifrån varandra. Jag kör ibland lite hårdare än jag borde men man älskar ju att ta i och när stigarna och publiken (japp, många hejandes ute efter banan trots regn) trycker på så är det bara att följa med. Jag går i mål runt 100 plats och Blom 150. Båda med känslan att det finns mer att ge.
Suget att åka tillbaka och göra ett nytt lopp infann sig direkt. En bra organisation runt tävlingen. Genomtänkta etapper med bra markering och fokus på att visa de bästa stigarna i varje område utan att kompromissa på att det ska vara tufft och utmanande. Kan varmt rekommendera Andalucia Bike race för både elit och motionär. Se dock till att fräscha upp spanskan innan avfärd, var beredd på siestan och att det är ”menu del día” som gäller. Boka boende som du känner dig bekväm med och resan kommer att bli ett fint minne att bläddra fram i minnesbanken.
FOTO: Henrik Enberg