Helgen före var det Lida Loop i Stockholm och denna Kristi himmelshelg bar det av ända till Jönköping och Husqvarna MTB tour för Johannes Sikström. Ett arrangemang över tre dagar, med både UCI-kategoriserat XCO-race och SWE-cuppoäng att hämta. En helg med ett mjölksyrefyllt backtempo (XCT), ett rafflade XCO-race på fredagen (med UCI Cat 2 för elit och junior) för att sedan avsluta med fartfyllt Short track (XCC) på lördagen.
På grund av den långa resan hann dock inte Johannes ner till XCT och fick därmed heller inte delta på XCC som han gärna ville. Detta då man kör de tre racen som en tour. Men XCO-racet som var up for grabs där fick han släppa lös sina watt i sällskap av den svenska eliten. Det blev dock en rejält jobbig uppgift att försöka klämma till med någon framskjuten placering då han, i brist på poäng från tourens race, fick starta absolut sist i det ganska stora (med XCO-mått mätt) startfältet som även innehöll deltagare från fler nordiska länder.
Jakten på avancemang tog ut sin rätt rent fysiskt i den erkänt jobbiga terrängen och inte blev det bättre av att det långt bak i fältet både blev ofrivilliga stopp och rena krascher med rejäl smak av jord.
Dock krigade han på gott och i slutändan hade han nära halva startfältet bakom sig efter 1,5 h race. Totalt 26:e och 19:e svensk.
Detta är hans egna ord om dagen;
– Jag startade absolut som siste man. De var lite strul i startloopen men jag klarade mig och kom faktiskt fram några placeringar på det. Det går som vanligt hårt i början men jag ligger med bra och kan ta någon placering här och där. Ut på varv 2 så låg jag 24:a. Känner att jag blir betydligt snabbare utför för varje varv. Man lär sig vilka spår man kan släppa på i och hur mycket man ska luta sig i de olika kurvorna.
På varv 3 så ställde vi till det Erik Åkesson och jag. I en av de branta kurvorna så kraschade Erik precis framför mig. Det är väldigt brant och svänger samtidigt så det fanns ingenstans för mig att ta vägen så jag ramlade också troligen över styret och gjorde som en kullerbytta i landningen.
Landar på ryggen och kolsyrepatronen slår rätt i ryggslutet och jag liksom tappar luften och börjar hosta våldsamt. Börjar liksom hulka som att jag ska spy och det känns rätt otrevligt. Sitter en stund bredvid banan och känner efter som jag ska kunna fortsätta. 5-6 stycken rullar förbi. Nu får jag börja om med arbetet att komma förbi de killar jag hade tagit med om de första 2.5 varven. Men det tar ett tag att komma igång. Kroppen är tagen både av smällen men också lite skärrad att köra hårt utför. Jag spottar och det är väldigt blodigt slem som kommer ut. Sköljer munnen med sportdryck och fortsätter. Det tar minst 1 varv innan jag liksom hittar in mot den rytm och den mer aggressivitet jag hade innan kraschen. Men det känns bättre och bättre. I den sista långa klättringen kör jag nu på ordentligt och får jag lucka till bakomvarande och fokuserar nu på att hålla tryck inne i skogen efteråt. Avstånden står sig mot mål och jag går i mål som 26:a tillslut efter 93 minuter.
Helt okej nöjd med 26:a. Jag blev 19:e svensk och då var ju de allra flesta på plats och på en bana av internationell kvalité, utan kraschen hade jag troligen kunnat vara något par placeringar längre upp.
